Hur många är för dödsstraff i sverige

Två av dem var romaner, om känslans rätt och hjärtats strider: Rousseaus »Den nya Heloise» och Goethes »Werthers lidanden». Det tredje verket var ingen roman, det var vad vi med modernt språkbruk skulle kalla ett kriminalpolitiskt arbete.

Titeln var »Om brott och straff»,1 och författaren var en italienare, markis Cesare Beccaria från Milano, 25 år gammal, alltså i samma ålder som Goethe när han skrev Werther. I sin bok pläderade Beccaria för rättvisa och humanitet i straffprocessen och vid straffpåföljdernas bestämmande och verkställande.

Han krävde avskaffandet av tortyr, ärelöshetsstraff och dödsstraff under normala förhållanden. Som stöd för avskaffandet av dödsstraffet åberopades främst att det var ineffektivt ur avskräckningssynpunkt. Boken är inte något litterärt mästerverk, argumenteringen är inte heller alltid klar, men ändå framkallade den entusiasm och beundran inte bara hos upplysningsmännen utan också hos den allmänna opinionen.

Den utkom under loppet av några år i 32 upplagor enbart i Italien och den översattes till alla kulturspråk — till svenska Det är de gamla argumenten och propåerna som med nästan cyklisk regelbundenhet kommer igen, lite omblandade och i ny kapprock, men ändå desamma.

På kriminalpolitikens område ges det få jungfruliga idéer. Detta gäller inte minst skälen 1 Dei delitti e delle pene, publicerad anonymt i Livorno Det är symptomatiskt att det första land där dödsstraffet formligen avskaffades var en italiensk stat, storhertigdömet Toscana år , Anners a.

I ett avseende har ändå problemläget blivit förändrat. Det framförs numera sällan några absoluta skäl för och emot dödsstraffet. Anhängarna åberopar inte längre Kants kategoriska rättfärdighetskrav att »varje mördare obetingat och oberoende av samhällets intressen skall avrättas för att envar skall vederfaras vad hans gärningar äro värda och för att blodsskuld inte skall låda vid det folk som inte har utkrävt detta straff».

Man är nog nu på båda sidor om stridslinjen överens om att man inte kan lägga några absoluta rättfärdighetssynpunkter på frågan. Den kan inte lösas med absoluta argument. Man får hålla sig till de relativa skälen. Avgörande för ställningstagandet blir då dels de praktiska övervägandena om vad som är lämpligt och riktigt ur kriminalpolitisk synpunkt och dels hänsynen till etiska och känslomässiga värderingar i samhället.

Innan de skäl som åberopas för och emot dödsstraffet behandlas, skall något sägas om den faktiska utvecklingen och det aktuella läget såvitt angår förhållandena i fredstid. Samtidigt har den faktiska 4 Olivecronas berömda monografi »Om dödsstraffet» utgiven , ny omarbetad upplaga , framstår ännu efter ett sekel som ett standardverk iden svåröverskådliga och överväldigande litteraturen om dödsstraffet.

Metaphysische Anfangsgründeder Rechtslehre, Königsberg Kants utläggning om dödsstraffet vore värd att återges fullständigt såsom ett prov på »die glänzende Trockenheit» som anses prägla den kantska stilen. Den avgav ett mycket omfattande betänkande, som också innehåller statistiska uppgifter och internationella jämförelser.

Förenta Nationerna uppdrog år åt ekonomiska och sociala rådet att företa en undersökning av frågan om dödsstraffet, om lagstiftning och praxis och om dödsstraffets inverkan på brottsutvecklingen. En av Sverige och Venezuela framlagd resolution som går ut på att begränsa dödsstraffet och stärka dödsdömda personers rättsskydd antogs av rådsmötet i november En översikt av det aktuella läget finns bl.

JCLC vol. SvJT Några anteckningar kring dödsstraffet Några anteckningar kring dödsstraffet tillämpningen av dödsstraffet vid dessa mycket grova brott inskränkts både genom att domstolarna har visat allt större återhållsamhet att ådöma dödsstraff och genom att meddelade dödsdomar nådevägen av regeringen nedsatts till livstids straffarbete.

Belysande är att från det att års strafflag trädde i kraft till dess att dödsstraffet år avskaffades endast 15 avrättningar verkställdes i Sverige, alltså 15 på något mer än ett halvsekel. Som jämförelse må nämnas att under decenniet före antagandet av års strafflag uppgick det genomsnittliga årliga antalet avrättningar till sju.

Det är tveksamt om man kan peka på en klar tendens att helt ta bortdödsstraffet ur strafflagarna. Visserligen har flera stater under de sista 30 åren avskaffat dödsstraffet men ett stort antal stater har å andra sidan under samma tid åter infört dödsstraffet.

Dödsstraffet är numera avskaffat i fredstid i bl. Italien, Nederländerna, Schweiz,Västtyskland, Österrike och de nordiska länderna samt i Storbritannien sedan Men det finns fortfarande kvar i Belgien, Frankrike, Polen, Spanien, Sovjetunionen återinfört , i flertalet av de länder som ingick eller ingår i brittiska samväldet samt i Förenta Staterna i 41 av de 50 delstaterna, i District of Columbia och i den federala lagstiftningen.

Som exempel från senare tid på tendensen att begränsa de brott för vilka dödsstraff får tillämpas må nämnas att Canada för en försöksperiod av fem år begränsat dödsstraffet till uppsåtligt dödande av polis och fångvårdspersonal. Tendensen att domstolarna väljer livstidsstraff istället för dödsstraff och att man nådevägen underlåter verkställighet av ådömt dödsstraff belyses av amerikansk praxis.

I början av talet avrättades sålunda i Förenta Staterna årligen cirka personer. I början på talet hade siffran sjunkit till Det är kanske inte ägnat att förvåna. Skulle den allmänna opinionen få helt bestämma kriminalpolitikens utformning, skulle 7 Olivecrona a.

Otter i SvJT s. Enligt samma källa var vid års ingång minst dödsdömda intagna i fängelsernas avdelningar för dödsdömda. De hade överklagat dödsdomen eller begärt nåd.

Vilka länder har dödsstraff

En opinionsundersökning i Österrike gav liknande resultat. I anledning av en uppmärksammad spioneriaffär väcktes vid års riksdag ånyo motion om att dödsstraff skulle återinföras vid högförräderi och grovt spioneri även om brottet hade förövats under fred.

Motionerna avslogs emellertid. I de yngre åldrarna var opinionen för dödsstraffet starkare än i de äldre. Dödsstraffet hade fler anhängare bland män än bland kvinnor, fler bland lantbefolkningen än bland stadsbefolkningen, fler bland yngre än bland äldre, fler bland de högre inkomsttagarna.

Däremot kunde det inte påvisas någon skillnad mellan olika trosbekännare. Man frågar sig vad förklaringen kan vara till att folkmeningen syns vara mer positivt inställd till dödsstraffet än ledamöterna i folkförsamlingarna. En tysk kriminolog har framfört tanken att detta förhållande kan sammanhänga med sensationsreportaget.

Skrivs det mycket om rånmord och sexualmord, får allmänheten lätt det intrycket att dessa grova brott ständigt ökar och opinionen kräver hårdare tag. Nu bör man naturligen inte fästa alltför stort avseende vid folkmeningen i sådana känslomässiga frågor.

Den kan snart nog ge utslag i motsatt riktning. Låt oss inte heller glömma attdet visserligen är angeläget att strafflagstiftningen bärs upp av det allmänna rättsmedvetandet i landet, men att å andra sidan lagstift- 10 JCLC Vol. SvJT Några anteckningar kring dödsstraffet Några anteckningar kring dödsstraffet ningen inte bara får vara en spegelbild av den allmänna rättskänslan.

Lagstiftningen är själv en av de faktorer som skapar rättsmedvetandet. Lagstiftaren får inte göra avkall på sin reformerande och vägvisande uppgift. Men åter till debatten. För att klarlägga hur det förhåller sig med dödsstraffets avskräckande verkan har man gjort statistiska undersökningar hur mordfrekvensen 13 har påverkats i de länder där man har avskaffat eller där man på nytt har infört dödsstraffet.

Det senare har inträffat i inte mindre än åtta delstater. Också där har man kunnat göra jämförelser. En av de sista av dessa undersökningar genomfördes av den brittiska kungliga kommission15 som fått uppdrag att reformera den engelska strafflagstiftningen på detta område.

Kommissionen kom, i likhet med tidigare undersökningar, till det resultatet att man inte kunde finna något statistiskt belägg för att det skulle förekomma något samband mellan dödsstraff och mordbrottslighet. Vad de svenska siffrorna beträffar utgjorde vid sekelskiftet antalet fall av mord, dråp och misshandel med dödlig utgång omkring 10 per en miljon innevånare.

Sedan höll sig siffran konstant på 5 fram mot slutet av 12 En sammanfattning av debatten ges förutom i de ovan not 6 angivna arbetena av Gram Jensen i artikeln Debatten om dödsstraf, NTfK s. Det torde tämligen allmänt antas att mörktalet vid mord är relativtlitet.

Hentig ställer sig i sin monografi om mordet tveksam till riktigheten härav. Han menar att i vissa fall där en naturlig dödsorsak föreligger hjärtsjukdomar, ålderdomsvaghet o. Också bland dödsfall som rubriceras som olycka förgiftning, brand m.

Likaså i fråga om försvunna personer. I många sådana fall blir för övrigt försvinnandet antingen inte upptäckt eller inte anmält. Den bygger på dödsorsaksstatistiken. Polisstatistik och domstolsstatistik ger ej riktiga resultat i fråga om mord.

Därefter kan det påvisas en långsam stegring av mordfrekvensen till 6 per en miljon innevånare. Det förhållandet att siffrorna stabiliserade sig omkring och inte fortsatte att sjunka torde dock inte sammanhänga med dödsstraffets avskaffande. Förklaringen ligger nog i stället däri, att de som begår mord i mycket stor utsträckning är psykiskt abnorma17a eller befinner sig i en sådan speciell psykologisk situation att straffhotets verkan är ringa.

Härom mera nedan. Det gör att man i varje samhälle måste räkna med ett visst antal mord som det inte går att nämnvärt nedbringa. Nu är det naturligen alltid svårt att genom statistiska undersökningar klarlägga vilken betydelse användningen av en viss straffpåföljd har för kriminalitetsutvecklingen.

Det är så många andra omständigheter som inverkar på brottskurvorna än straffsystemet och dess tillämpning. Man kan därför inte komma längre än att slå fast att de mycket omfattande statistiska undersökningar, som har gjorts i fråga om dödsstraffet, inte ger stöd för att det skulle finnas något samband mellan användningen av dödsstraff och mordfrekvens.

Men kan det verkligen förhålla sig så att dödsstraffet inte skulle ha en starkare avskräckande verkan än frihetsstraff på livstid? Siffrorna må säga vad de vill. Visar inte all erfarenhet att livet är kärare än allt annat? Kämpar inte nästan alla dödsdömda förtvivlat för att nådevägen få dödsstraffet förvandlat till livstidsstraff?

Troligen har man att söka förklaringen till att dödsstraffet inte tycks verka mer avskräckande än livstidsstraffet i den speciella situationen hos dem som begår mord. För att belysa detta skall här lämnas en överblick över mordsituationerna.

Man bör då hålla i minnet att den s. Vid andra grupper av brott brukar det vara ett bestämt motiv som framkallar gärningen. Vid förmögenhetsbrotten — stöld, förskingring, bedrägeri — är motivet vanligen ekonomiskt, vid misshandelsbrotten i regel behov av självhävdelse och vid sedlighetsbrotten av sexuellnatur.

När det gäller mord kan däremot motivet vara av den mest skiftande art. Motivet förskjuter sig inte sällan mellan den första 17 Undersökningen avsåg tiden t. Möjligen har någon ytterligare stegring inträtt därefter. Enligt dödsorsaksstatistiken avled på grund av mord, dråp och uppsåtlig misshandel 65 personer, motsvarande cirka 8 per miljon innevånare.

SvJT Några anteckningar kring dödsstraffet Några anteckningar kring dödsstraffet brottsimpulsen och utförandet av gärningen. Olika motiv kan också sammanvävas.