Är illa sedda

De hårdaste kommentarerna om regeringen och dess agerande efter tsunamin för ett år sedan kommer dessutom dels från vanliga människor, dels från de mer opolitiska journalistkommentatorerna. Möjligen lätt överdrivet, Karl XI:s kritik mot rådet när han blev myndig var nog värre, liksom Gustav III:s och en del räfst- och rättarting under frihetstiden och Adlersparres , för att ta några exempel.

Annons Det finns dock en skillnad mellan då och nu. Att någon skulle behöva bytas ut eftersom han eller hon misslyckats är så orealistisk att inte ens oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt på fredagsmorgonen menade att ett misstroendevotum i riksdagen skulle vara aktuellt.

Det skulle ändå inte hända något. Att en regering med så grundligt utskopad statsminister, utrikesminister, försvarsminister och sjukvårdsminister sitter kvar som inget hänt är faktiskt något ganska unikt i Europa. I Storbritannien avpolletteras uppenbart kompetenta inrikesministrar bara för misstanken att någon i deras närhet begått ett fel.

På kontinenten skulle ett parlament vara i papperstusskastande uppror tills de ansvariga lämnat sina poster. I USA hade kongressens mäktiga utskottsordförande slagit näbbar och klor i ministrarna som vore de själva vresiga vithövdade örnar.

I Sverige lunkar allt på som vanligt, i alla fall fram till nästa val. För socialdemokratin är det ju nu en förödande belastning att gå till val med Göran Persson som statsministerkandidat och Laila Freivalds, Leni Björklund med flera med i teamet.

Opinionsinstituten är ju fullt sysselsatta med att räkna fram hur många tusen röster som varje namn ger i minus. Något som dessutom borde vara ett memento för regeringens samarbetspartier. Och för Alliansen är det ju ett högt spel att sätta in all människors ilska i det politiska kylskåpet och hoppas att den håller sig fräsch i tio månader.

För det är väl så planen lyder. Ett personligt misstroendevotum nu mot Göran Persson, Laila Freivalds och Leni Björklund och krav på nya socialdemokratiska namn på dessa poster vore därför något som kanske skulle lyckas. Och alliansen skulle i så fall möta en visserligen fräschare men också långt mer oerfaren motsida i valet om tio månader.

Så varför händer inget? Möjligen ligger nyckeln i en tes som DN-journalisten Maciej Zaremba förde fram i en serie om landstingen för ungefär ett år sedan: i svensk politik är argument en illa sedd företeelse.

Ont synonym

Svenska politiker gör upp, lugnt, sansat, kompromissande och med respekt för varandras makt. Zaremba spårade detta i landstingspolitiken, där kritik, analys och förnyelse satt mycket trångt. Sådant kräver nämligen förutsättningslösa resonemang, som inte tar hänsyn till deltagarnas positioner.

Och därför hände inget i denna kyrkbackens eller bystämmans verklighet, inte till de tydliga inläggens och det vassa parlamentets. Är det inte samma sak vi ser just nu? Tanken att rationell kritik skulle kunna rubba maktpositioner är så fjärran att oppositionen inte ens gör försöket.

Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.